Jag tittade en sista gång genom korridoren och såg min spegelbild, i fönstrets glas. Jag suckade och tänkte ”när blev jag så ensam, klen och svag?”. Jag började spekulera hur livet hade varit, om hon tog mig hand i vimlet och sa älskling allt kommer att bli bra.

Jag stod nu där i vimlet själv och kunde inte förstå, det här var det. Jag sneglade mot korridoren en sista gång. Jag tog de sista tunga stegen, ut mot världen. Min största och farligaste tanke var, det här var verkligen det. Jag stod nu där, ensam, klen och svag, utan några som helst svar.

Okej. Skulle börja skriva en novell lite smått. Men nu inser jag det börjar bli en dikt, typ. Nu får jag skärpa mig och komma på något bra.